199128.jpg

Så smakar nya Gröna Lund

I helgen öppnar Gröna Lund för allmänheten. Om Mitt i Stockholms reportrar var där och premiäråkte några dagar tidigare? Det kan du ge dig på.

Bortsett från ett gäng pressfolk, en liten skara personal och två lyckliga skolklasser ekar Gröna Lund, nöjesfältet som huserat på Djurgården sedan 1883, ännu tomt. På lördag däremot slås dörrarna upp för alla stockholmare.

Jag och reporter Johan är utsända från redaktionen att testa attraktionerna inför öppningen, medan Jill har valt att hålla sig till Lustiga huset.

– Jag brukade åka allt, men sedan jag fick barn har jag blivit mer skraj. Blotta tanken på Eclipse ger mig dödsångest, säger hon.

Själv har jag laddat för det här i dagar, det var många år sedan jag var på tivoli­ och jag vill minnas att jag älskar det. ­Johan har en något mer nervös uppsyn, kanske för att han råkar vara höjdrädd.

Klockan 11.00 drar de igång attraktionerna och skrik och skratt blandas med klassisk tivolimusik. Nu börjar det, nu händer det.

Vi beger oss till Jetline: Den klassiska berg- och dalbanan som har 28 år på nacken.

Vi hamnar på samma åktur som en grupp sjätteklassare.

Tillsammans ska vi färdas totalt 800 meter, 32 meter upp i luften, i en maximal lutning om 79 grader och i en hastighet på 90 kilometer i timmen.

Det bär av, uppåt. Ett bekant smattrande ljud når våra öron när vagnen rör sig längs banan. Och så dyker vi.

Det suger i magen. Det råkar visst ­vara den attraktion där du utsätts för flest g-krafter (4,5) av alla.

Johan skriker, jag skriker. Men barnen visar ingen tillstymmelse till rädsla. Har jag blivit gammal?

Något omtumlande hoppar vi ur vagnen. Kidsen ska åka en gång till.

– Häng med till Eclipse! skriker jag till dem innan vi lämnar Jetline.

Man måste vara minst fjorton stycken för att få åka slänggungorna som är en av världens högsta.

Den är så hög att Jonas Dahlbom, ny kreativ kulinarisk ledare på Grönan, blundade hela turen. Han är liksom ­inte så förtjust i att åka berg- och dalbana över huvud taget.

– Jag brukar bli tvingad ibland av min flickvän, säger han.

I år blev det ingen ny åkattraktion på tivolit – det blev en matattraktion i stället i och med Jonas Dahlbom.

Han gillar ju i alla fall att laga mat.

Några minuter senare är kidsen på plats vid Eclipse och vi slår oss ner i gungorna. I sakta mak lämnar vi ­marken. Vi når topphöjd och börjar snurra. Utsikten över Stockholm är fantastisk för den som vågar titta.

Jag sneglar på Johan som andas betydligt snabbare än vanligt. Han ser fullkomligt livrädd ut men jag kan inte låta bli:

– Lugn Johan, vi är bara 121 meter upp i luften.

En tår letar sig fram i hans ögonvrå och krampaktigt tar han tag i min hand. Jag skrattar, det är något underhållande med vuxna människor som har tivoliskräck.

När turen på två minuter är över vill jag åka en gång till. Johan vägrar. ­Attraktionen är med andra ord inget för den med höjdskräck.

Vi avslutar i stället med berg- och dalbanan i trä: Twister. Med sina tre g-krafter kan den inte vara värre än tidigare åk tänker vi.

Sekunder senare skriker vi ikapp igen. Vi är på väg ner i vattnet, men banan svänger precis i tid.

Jag känner mig hög på adrenalin, Johan mår illa. Men vi överlevde.

Nu är säsongen igång.