Kategoriarkiv: Mitt i TV

169672.jpg

”Jag ska besegra lungcancern”

Tonårsmamman Michelle Warren, 49, har aldrig rökt och alltid levt sunt. Trots det har hon obotlig lungcancer.

– Cancern ska inte bestämma över mitt liv. Jag tänker besegra den. Jag ska kriga, säger hon.

Den 20 februari 2014 började ­Michelle Warren ett vikariat på en ny tjänst. Samma dag fick hon reda på att hon hade en tumör stor som en golfboll på hjärnan som skulle operas omedelbart.

–  Jag var nyseparerad, hade ingenstans att bo och fick ett cancer­besked. Vad kan mer hända nu? tänkte jag.

Det ingen visste då var att tumören skulle visa sig vara en meta­stas.

Vi träffas hemma hos Michelle Warren i Sickla. Här bor hon tillsammans med sina två tonårsbarn och familjens nytillskott, lilla kattungen Figaro. Michelles ögon är fulla av liv när hon pratar. Ingen­ting vittnar om att hon har en dödlig cancersjukdom.

Allt började med en fruktansvärd huvudvärk för två år sedan. Det var en huvudvärk som inte liknade någonting annat.

–  Jag provade alla mediciner, akupunktur, kiropraktor, minskade på kaffet, lade om kosten – allt. Ingenting hjälpte, berättar hon.

Sedan upptäcktes tumören på hjärnan. Enligt läkarna var det en godartad tumör och den opererades bort. Men ett halvår senare var den tillbaka. Michelle gick genomgå en ny operation och förlorade synen i vänster synfält på båda ögonen.

–  De började förstå att allt inte stod rätt till. De gjorde en helhjärnstrålning och gick igenom hela kroppen.

Då hittade de modertumören i höger lunga. Den här tiden för ett år sedan fick Michelle Warren beskedet att hon har obotlig lungcancer.

–  Det var svårt att ta in. Jag har aldrig rökt, förutom att jag feströkte när jag var 18. Jag är vege­tarian, har alltid tränat hårt och levt sunt. Det kändes orättvist, säger Michelle.

Det svåraste var att berätta för barnen. Hon vet inte om hon har sex månader eller 30 år kvar att leva.

Att drabbas av lungcancer är på något vis dubbelt orättvist. Det är den mest aggressiva cancerformen. Dessutom ses den som ”fulcancer” eftersom många förknippar den med rökning.

–  Alla tror att man är rökare. Och då får man lite skylla sig själv. Det är lite som när aids kom på 1980-talet.

Michelle Warren har engagerat sig i Lungcancerförbundet Stödet och ska tala både för Europaparlamentet och riksdagen.

–  Jag vill ge uppmärksamhet åt lungcancer så att det forskas mer och kommer fram bra medicin. Det tar alldeles för lång tid. Vi är många som hinner dö innan om det inte går fortare.

Michelle Warren tar en mildare dos av cellgifter var tredje vecka. På så vis håller hon cancern i schack och lever på som vanligt. Hon jobbar, tränar och är med barnen.

När hon fick beskedet funderade hon på om hon skulle avverka sin bucket list. Men så blev det inte.

– Cancern ska inte bestämma. Jag tänker fortsätta leva mitt liv som vanligt. Jag är mån om att göra det jag vill, och är mycket med barnen. Annars är jag den jag är, säger hon och fortsätter:

–  Min plan är att hålla ut tills de hittar en ny medicin. Jag vill se mina barn växa upp och få barnbarn. Jag vill bli gammal.


FAKTA

Femte vanligaste cancerformen i Sverige

Varje år får 3 800 personer diagnosen lungcancer. Det är den femte vanligaste cancerformen i Sverige.

Lungcancer är vanligast bland män, men allt fler kvinnor drabbas. De flesta är 60 eller år
äldre. Färre än 5 procent är under 50 vid diagnos.

Hosta är det vanligaste symtomet. Andfåddhet, smärta i bröstkorgen, lunginflammation kan vara andra symtom.

Den vanligaste orsaken till lungcancer är rökning, som ligger bakom 90 procent av lungcancerfallen.

Asbest och radon kan också orsaka lungcancer.

I dag, den 3 november, är det Lungcancer­dagen.

Källa: Cancerfonden och Vårdguiden

169641.jpg

Här kör sju av tio för snabbt

På delar av Granhammarsvägen gäller 50 kilometer i timmen.

Men när Mitt i mätte hastigheten under en eftermiddag var det bara tre av tio som höll rätt hastighet.

Det är onsdag eftermiddag när vi ger oss ut med en hastighetsmätare på Granhammarsvägen i Kungsängen.

Några bilar svischar förbi i över 60 kilometer i timmen, men de flesta håller hastigheten.

När vi gömmer oss i de snåriga buskarna är det betydligt fler som fuskar. Under en halvtimme kör 70 av 100 bilar för fort.

Runt klockan 17, när det börjar mörkna, är det flera bilar som närmar sig 70-sträcket.

Om polisen hade gjort en mätning under samma period hade 71 bilister fått betala böter på mellan 2 000 och 2 800 kronor.

Osäkerheten på den olycks­drabbade Granhammarsvägen har väckt ilska bland Kungsängenbor i flera år. Förra året inträffade 11 olyckor på vägsträckan,­ fler än på nästan alla andra vägar­ i kommunen. Bara Enköpingsvägen har fler olyckor.

Mitt i har tidigare skrivit om hur boende i Brunna upplever­ att de tvingas gå i diket och springa över Granhammars­vägen för att inte bli påkörda.

”Hela sträckan som är dubbelfilig är som en racerbana – det gasas friskt på sträckan, undrar­ när det kommer hända flera olyckor”, skrev en medborgare till kommunen i september.

”Många verkar tycka att 70 kilo­meter i timmen bara är en rekommendation”.

I maj satte kommunen upp reflexstolpar för att göra vägen säkrare för fotgängare och cyklister, men på flera sträckor kvarstår problemen.

Nu ska stora delar av sträckan få ny hastighet. I och med förändringarna som klubbades i tekniska nämnden förra veckan sänks hastigheten med 10 kilometer i timmen, men höjs också på vissa håll.

I anslutning till rondellen vid Enköpingsvägen sänks hastigheten med 10 kilometer i timmen, från 50 till 40. På resten av sträckan ska 60-gräns gälla.

– Tanken är att sträckan ska bli mer enhetlig. Om hastigheten ändras för många gånger på en sträcka är det troligare att färre håller hastigheten, säger Marianne Hagman, tillväxtchef i Upplands-Bro.

168737.jpg

Väsby från Sofos horisont

Vilda Väsby eller Lapplands Väsby. Hockey och hårdrock. Vad har de som inte bor här för bild av vår kommun?

Mitt i åkte till Sofo på Södermalm höra vad folk tänker i stans hippaste kvarter.

Trendiga hipsternästet Sofo på Södermalm är kanske lite av en motsats till Väsby. Här är kaffe inte bara en varm dryck som på Bullens café utan en vetenskap om bryggtemperaturer och kaffebönor.

De skäggiga männen pratar inte slutspelsskägg utan snarare om det är mandel- eller citronolja som ger skägget bäst lyster.

Vad tycker och tänker egentligen folk om Väsby här? Vad ger Väsby för associationer?

Mitt i tog en promenad genom Sofo och fick höra svar om alltifrån hårdrock och pendeltåg till det vackra landskapet som omger Väsby. En och annan nämnde också det tragiska mordet i Runby.

En som tydligt rört sig i båda miljöerna, Sofo och Väsby, är ex-boxaren och matprofilen Paolo Roberto.

– Jag är tvåkulturell och har bott i förort och stad. Jag känner mig hemma överallt men Väsby är min hemstad. Det är mina hoods, säger han.

Hur brukar folk reagera när du säger att du är från Väsby?

– Inget särskilt egentligen. En del tänker kanske på de blå husen.

De tänker inte på Vilda Väsby då?

– Haha, nej det blev väl lugnare när jag flyttade därifrån.

Vad hade ni Väsbyungdomar egentligen för rykte inne i stan när du var ung?

– Ja, gänget från Väsby var det ingen som ville mucka med. Så var det, säger Paolo Roberto.

168713.jpg

Adelns vålnader vakar ännu

Möt grevens vålnad, besök den hemsökta vinden och hör den oroliga moderns steg än i dag.

Välkommen till en spökvandring på Bogesunds slott – en gård där ond, bråd död präglar tillvaron.

Bogesunds slott står i vacker höstskrud. Men skenet bedrar. För precis som greve Per Brahe varnade för, efter att han låtit bygga slottet på 1600-talet, vilar här en förbannelse.

– Per Brahe var stolt över sitt slott. Han lät rista in en förbannelse på stenen här. Slottet fick inte byggas om, om någon gjorde det skulle djävulen komma hit. Efter det gick det utför för slottet, som förföll under 1900-talet, säger guiden Mikaela Lodén.

Hon tar oss in i den mörka källaren, upp till kammaren där Per Brahes vålnad kan ses vanka av och an och vidare till den mörka vindstrappan där en tjänsteflicka tros ha hängt sig.

Slottet har alltid varit hemsökt, av adeln som en gång bott här, berättar Mikaela Lodén.

Olyckan började när den fattiga friherren Nils von Höpken den 1:e, skyldig till ett mord i Frankrike, gifte sig med gårdens arvtagerska Carolina von Lantingshausen på 1800-talet.

– Nils var en elak man. Alla var rädda för honom. Han låste in sina två barn på vinden och i källaren och lät dem inte äta sig mätta. Det skulle stärka deras karaktärer, ansåg han, berättar Mikaela Lodén.

Under spökvisningarna brukar Mikaela Lodén vara utklädd till Nils fru, Carolina von Lantingshausen.

– Carolina försökte befria sina barn, något som maken inte tillät. Det är därför hon ses gå igen här, än i dag. Hon hör barnens rop.

Barnen tog skada av att sitta inspärrade.

– Dottern gifte sig. Hon blev nog någorlunda vettig. Men sonen, Nils von Höpken den 2:e, blev en orolig själ. Han reste runt i Europa utan att hitta någon att gifta sig med, berättar Mikaela Lodén.

Till slut träffar den olycklige Nils en ungersk adelskvinna som han blir jättekär i. Han mördar hennes make och hon följer med för att bo på Bogesunds slott. Paret får två barn, men hon trivs inte och flyttar tillbaka till Ungern igen.

– Nils som varit så glad, äntligen hade han blivit lycklig, säger Mikaela Lodén.

Därmed hade både far och son von Höpken gjort sig skyldiga till mord. Och fler mord ska det bli i släkten, enligt Mikaela.

– Var någon i vägen löste de problemet genom att döda denne.

Förutom att mörda sin kärleksrival bestämde sig Nils von Höpken den 2:a för att utmana greve Per Brahes gamla förbannelse och bygga om slottet.

Strax därefter dog arkitekten bakom renoveringen mycket ung och sedemera begick också Nils von Höpken den 2:e självmord.

Men slottet skulle slutligen befrias från mord. I början av 1900-talet övergav släkten von Höpken gården, varpå slottet förföll. I dag är här visningar, slottet används som museum.

Intresset för spökvandringar har ökat sedan tv-serien ”En natt på slottet” börjat spelas in här.

– De medium som varit här har hört skrik och sett en kvinna som hängt sig. Jag har varit med om dörrar som haspats upp och stängts. Vissa dagar känner man sig ovälkommen, säger Mikaela.


FAKTA

Spänning på scen i helgen

• Mikaela Lodén, guide på turistbyrån, håller i bokade spökvandringar på Bogesunds slott.

• Är du sugen på en ännu mer hårresande upplevelse? Nu till helgen hålls föreställningen Haunted house, som Wall scenproduktion står bakom, på Bogesunds slott. Föreställningar 30 och 31 oktober.

169076.jpg

Inga-Lisas öde väckte känslor

Efter två överklaganden fick Inga-Lisa Lövgren rätt till en plats på äldreboende.

Mitt i:s artikel och film om hennes kamp väckte en storm av känslor i ­sociala medier.

Två gånger nekades Inga-Lisa Lövgren en plats. I sin andra överklagan fick hon rätt och hon ska nu få flytta till ett äldreboende.

I en kortfilm av Lokaltidningen Mitt i:s fotograf Sofia Ekström berättar 95-åriga Inga-Lisa Lövgren om sin situation. Hon har astma och ibland är hon rädd att få ett anfall i sömnen. Då sitter hon uppe i en fåtölj på natten.

Efter­som hon känner sig ensam och rädd vill hon bo på ett äldreboende. Att få hjälp av hemtjänsten på morgon och kvällen ser hon inte som ett riktigt alternativ.

–  Jag är inte för gammal för att få ha trevligt och att ha någon att prata med, säger hon i filmen  som blev en viral succé.

Efter några dagar hade hundratusentals sett filmen om Inga-Lisa. Bara på Facebook hade en halvmiljon sett filmen och över en miljon nåtts av hennes berättelse fram till i måndags, 26 oktober, och kommentarerna var många.

”Tårarna rinner”, skrev en man.

Samtidigt som läsarna gladdes över att kampen lönade sig reagerade många med ilska.

”Vad används skattepengarna till egentligen. Detta är gamla som byggt upp vårt samhälle”, skriver en kvinna.

En som reagerade är 26-åriga Emelie som arbetar inom hemtjänsten.

–  Fler människor borde träda fram och berätta sina historier så kanske det händer något, säger hon.

Inga-Lisa själv blev först lite förskräckt när hon fick se sig själv i tidningen.

– Men inte ska väl jag apa mig på det här viset i tidningen, tänkte jag. Men sedan när så många hörde av sig så kände jag att det var bra. Jag är riktigt nöjd och glad. Det är viktigt att alla förstår hur kränkande äldre upplever det när de säger ”äh, du får aldrig komma in på äldreboende”, säger hon.

Att äldre isoleras i sina hem upprör pensionärsorganisationerna.

– Staden bör bygga ut så att alla som är över 80 år och vill ha plats på ett särskilt boende ska ha rätt till det, säger Alf Andersson, ordförande PRO i Stockholms stad.

Stockholms stads äldreborgarråd Clara Lindblom (V) menar att det är oförenligt med socialtjänstlagen, som stadgar att placeringar på särskilda boenden ska ­biståndsbedömas.

–  Vi vill ersätta trygghetsboenden med en ny sorts boenden. Vi utreder en sådan form som inte skulle kräva biståndsbeslut men ha tillgång till grundläggande service som restaurang och aktiviteter.


FAKTA

Allt fler nekas plats på äldreboende

• Under de senaste åren har allt fler fått avslag fått på sina ansökningar om äldreboende.

• 17 procent fick avslag förra året, vilket är den högsta andelen sedan statistiken började föras.

• Nästan hälften av dem som överklagade fick rätt förra året.

• I budgeten för 2016 satsas 52 miljoner kronor extra på biståndsbedömning av hemtjänst och äldreboenden med hopp om att fler ska få rätt beslut från början.

166199.jpg

Vallentunasjön trålas på fisk

Nu är trålningen efter vitfisk i full gång i Vallen­tunasjön igen.

Metoden har fått både ris och ros.

Klart är att fisken som tagits upp har blivit biogas som kan driva en bil 
i upp till 2 000 mil.

Braxen, björkna, mört, löja och gärs. Hittills har Vallentuna och Täby kommuner låtit fiska upp 120 ton av de fiskarterna ur Vallentunasjön. Syftet är att utfiskningen av den så kallade vitfisken ska göra att rovfiskbeståndet ska växa till sig. När balansen mellan rovfisk och vitfisk är bra i sjön ska siktdjupet i det grumliga vattnet bli längre.

Målet är att Vallentunasjöns vatten ska bli klart och inbjudande att bada i. När 2015 är slut räknar man med att Täby och Vallentuna kommuner lagt ner drygt 16 miljoner kronor på projektet. Detta utan att sjövattnet blivit så klart och fint som man vill.

Projektet har kritiserats, framförallt av docent Sven Blomqvist på Stockholm universitet som före­språkar andra metoder än trålningen. En fungerande metod skulle enligt honom vara att tillsätta järn i sjön. Men kommunerna håller fast vid trålningen. Just nu är två trålbåtar från Skåne i full gång med fiske.

– Även om det inte går så fort som vi velat ser vi att metoden är effektiv. Vi ser ett tillfrisknande djurliv i sjön och sjunkande fosforhalter. Dessutom är de den enda metod som vattenvägarna godkänt, säger Pernilla Morris, miljöplanerare på Valletuna kommun.

Men oavsett om utfiskningen kommer att fixa klart vatten i sjön har fisken som tagits upp kommit till användning.

Fisken från sjön omvandlas till biogas som kan användas som drivmedel. Enligt en uträkning skulle de 120 ton fisk som tagits upp ur sjön räcka för att driva en liten biogas bil 2 000 mil.

– Du hamnar någonstans mellan 1 500–2 000 mil, beroende på bränsleförbrukningen, säger Lennart Nordin, sektionschef biogas Uppsala vatten.

Det är i Uppsala i Uppsala vattens anläggning som körs. Här rötas den i en stor rötkammare. Vid rötningsprocessen bildas gas och det är den som komprimeras och används som biobränsle.

– Det är kanonbra att man inte bara kastar den på en hög utan att den går vidare i kedjan. Sedan ska man också komma ihåg att resten av den rötade fisken, det som inte blir gas omvandlas till gödningsmedel som används på åkermarker. På så vis slipper vi använda konstgödsel, säger Lennart Nordin.

165812.jpg

Doldisarna som har makt

Ett år har gått sedan ­valet då den politiska ­koalitionen tog över makten i Järfälla. Men hur bra koll har Järfällaborna på sina lokalpolitiker?

Ganska dålig, visade det sig.

Det är inga igenkännande blickar som Järfällaborna ger bilderna på politikerna som Lokaltidningen Mitt i visar upp i Jakobsbergs centrum.

”Ingen aning”, ”har aldrig sett” och ”känner inte igen” är desto vanligare reaktioner.

Ingen kan namnge politikerna, och endast ett fåtal känner igen dem. Det är endast kommunstyrelsens ordförande Claes Thunblad (S) som blir igenkänd av fler än en av de tillfrågade.

– Han vet jag vem det är, utbrister Viksjöbon Iréne Rosengren när hon får bilden på Claes Thunblad i handen.

– Han knackade på hos mig före valet förra året. Vi pratade en bra stund, han var mycket trevlig. Han är socialdemokrat, men jag vet inte vad han heter.

Oppositionsrådet Cecilia Löfgreen (M) känner hon också igen, liksom KD:s Lennart Nilsson – men namnen sitter inte.

Inte heller 18-åriga Fredrik Tärnström känner igen dem. Han gissar att de är politiker, men kan inga namn.

– Men hennes hår är rött, kanske är hon vänsterpartist, gissar han när han ser bilden på barn- och ungdomsnämndens ordförande Eva Ullberg (S).

– Man borde ha bättre koll, speciellt nu när jag får rösta, säger han efter att ha bläddrat igenom alla bilder utan att gissa rätt på en enda politiker.

Barkarbybon Mikael Hedman skakar mest på huvudet när han bläddrar bland bilderna.

– Nej, nej, nej, nej, säger han efter varje nytt ansikte.

– Rikspolitikerna har man koll på, med de lokala ser man aldrig.

Att Järfällas politiker är anonyma är tydligt efter rundfrågningen på Riddarplatsen. Och att lokalpolitikerna inte känns igen är inte ovanligt, enligt varumärkesexperten Jackie Kothbauer. Hon menar att svensk lokalpolitik måste, och kommer att, förändras.

– Lokalpolitik är så anonymt, det krävs nya stjärnor på den arenan, och att de befintliga politikerna lär sig hantera sociala medier. Donald Trump var stor på Twitter innan han kom med sin kandidatur, säger hon.

För att locka väljare och engagera folk bör man knyta till sig kända ansikten, betonar Jackie Kothbauer.

– Vi har i dag en acceptans hos väljarna för det. Se på Alice Bah Kuhnke, hon är ett sådant tungt namn, och var inte ens medlem 
i Miljöpartiet. Hittar man personer som stämmer överens med partiet så är det rätt väg.

Att välja rätt plattform och spelplan är också viktigt, anser hon.

– Politikerna ska vara aktiva på de platser där debatten förs.

164286.jpg

Tiggare fick draghjälp av världsartister

På lördagskvällen spelade niomannabandet Taraf de Haïdouks för fullt hus på Kägelbanan vid Mosebacke.
Några timmar tidigare ordnade Mitt i Stockhom en flashmob med världsartisterna i Götgatsbacken.

Länk till videoklippet på Youtube

Götgatan, lördag 17.10. En man med dragspel slår sig ner vid tunnelbaneuppgången. Där sitter redan två unga kvinnor och tigger. Han hälsar och berättar han och hans band ska spela lite musik. Det gillar inte tjejerna.

– Jag sa att de skulle få draghjälp av oss, men de svarade att sen när vi har gått kommer ingen ge dem pengar längre, säger han och rycker på axlarna och börjar spela.

Dragspelaren heter Mariuz Manole och är världsberömd. Resten av bandet står och gömmer sig runt hörnet på Hökens gata. Bandet heter Taraf de Haïdouks, vilket betyder ungefär rövarbandet, och tillhör de största i sin genre, Balkan gypsy music, som Södra teatern kallar det. De senaste 25 åren har de turnerat över hela världen och medverkat i flera filmer.

De är romer från Rumänien, precis som många av de som tigger i Stockholm i dag. När de står där och trycker bakom hörnet är det nog många av de som passerar som tror att de är just en grupp tiggare.

Mariuz Manoles dragspel kostar 50 000 kronor. Han spelar med högt och självsäkert.

Violinisten kommer fram och gör honom sällskap. De hälsar teatraliskt på varandra, som goda vänner som inte setts på länge, sen fortsätter de spela tillsammans.

Nu börjar folk stanna till och lyssna.

Därefter gör contrabasisten dem sällskap och får samma mottagande. Sen följer flöjtisten, andre- och tredjeviolinisten, cembalisten och klarinetten.

De spelar låt efter låt och skaran runt dem växer.

– Jag hörde redan i trappan upp från tunnelbanan att det var något extra. Sen kände jag igen dem. Jag är ett stort fan, har sett dem fyra gånger, säger Per Kreuger och ser lycklig ut.

Till slut kan inte de romska tjejerna stå emot längre. De börjar dansa med violinisten, knycker med höfterna och knäpper med fingrarna i luften.

När vi pratar efteråt säger Mariuz Manole att han tycker att det är genant att se sitt folk tigga.

– De har samma blod som oss. Det är besvärande att se dem så, med handen utsträckt, säger han.

Han tycker att om man är frisk så ska man jobba.

– Att vara musiker är ett yrke. Vi sliter hårt. Men om de inte kan spela och de inte lyckas få ett annat jobb, vad ska de göra då? Just nu är livet svårt för romer i Rumänien, säger han.

Så hur hjälper man bäst tiggarna?

– Det finns ett uttryck, ge en man en fisk så får mat för dagen, men ge honom ett fiskespö så får han mat för livet, säger Stephan Karo, bandets manager.

Han tycker att det är tydligt att folk blir besvärade av att konfronteras med fattigdom.

– Folk vill inte se tiggarna. Såg du hur de gick förbi och undvek ögonkontakt. Men om några timmar spelar vi på Kägelbanan och då är vi stjärnor som folk har betalt 300 kronor för att se, säger han.

162871.jpg

Har du koll på lokala politiker?

Det har gått ett år sedan den nya politiska koalitionen tog över styret.
Men hur bra koll har Upplands-Broborna på sina lokalpolitiker?
Sådär, visar det sig.

28-åriga Solange Olame Bayibsa är Sveriges enda afrosvenska ordförande i kommunfullmäktige och har porträtterats i rikstäckande media.

Men få i hemkommunen vet vem hon är. När Mitt i ger sig ut för att fråga Kungsängenborna om de känner igen sina lokala politiker är det bara en person som kan namnge henne.

”Ingen aning.”

”Är hon basketspelare?”

Solange Olame Bayibsa är inte den enda politikern som har låg kändisstatus i Kungsängen.

”Jobbar inte hon i receptionen 
i kommunhuset?”, undrar en medborgare om kommunalrådet Camilla­ Janson (S).

”Jag har aldrig sett dem förut”, säger en annan.

Den politiker som flest kan peka ut är, inte helt oväntat, Camilla Janson. Ingen kan namnge koalitionens Lisa Edwards (C).

– Jag tycker att de borde synas mer. De skulle kunna ha torg­möten utanför kommunhuset, säger­ Mats Sellén, Kungsängenbo.

– Man ser dem på affischer under valet, sedan är det som att de försvinner, säger Anders Ternroth, 24.

Solange Olame Bayibsa är inte förvånad.

– Det visar på att vi politiker har varit dåliga på att synas i offentligheten, säger hon.

Innan koalitionen vann valet­ 
i september satt hon som vice ordförande i kommunfullmäktige­ 
i fyra år och som 17-åring engagerade hon sig i partiets ungdomsförbund. Dessförinnan var hon engagerad som basketcoach i FUBB Basket och nattvandrare 
i organisationen Unga för Unga. 
I Bro vet nästan alla vem hon är.

– De känner mig som coach eller engagerad i ungdomsföreningar. Men få vet att jag är engagerad politiskt.

Hon tror att Upplands-Broborna är mer politiska än någonsin, men att de väljer andra kanaler än parti­politiken.

– Vi livesänder kommunfullmäktige och jobbar aktivt med att få till en medborgardialog. Samtidigt är det många vi inte når fram till. I framtiden kanske vi måste ta oss ut bland folk på deras arbetsplatser. Inte ta för givet att de vill komma till oss.

162718.jpg

Larmet får tjuven att spy

Den dystra trenden har vänt och inbrotten i Täby var rekordfå under sommaren.
Men familjen Fagerdal i kyrkbyn chansar inte. Med deras inbrottslarm tvingas tjuven att fly – eller spy av obehag.

Det är inget traditionellt inbrottslarm som familjen Fagerdal i Täby kyrkby installerat. Om en objuden gäst tar sig in ljuder fyra mycket starka toner ut ur dubbelt så många högtalare.

Tonerna vandrar upp och ned i frekvens på ett sätt som ska göra det omöjligt för hjärnan att anpassa sig till ljudet.

För tjuven uppstår ett växande obehag. Inom kort framkallas ­illamående och yrsel – som till och med kan resultera i kräkningar, enligt en distributör som finns i Täby.

– Ljudet är fullkomligt outhärdligt, säger Marcus Fagerdal.

Liknande system finns bland annat på kärnkraftverk och värdefulla lager. I vanliga hushåll är det dock ovanligt.

– Jag kollade av marknaden när vi flyttade hit och tyckte att det verkade vara en bra lösning, säger Marcus Fagerdal.

Tanken är att en inkräktare inte ska stå ut med att stanna kvar i huset. Hörselkåpor hjälper inte, enligt tillverkaren. Möjligen lindrar det något men obehaget kommer man inte undan.

Mitt i passade på att testa familjens larm i förra veckan. Känslan när de höga tonerna gick igång är svårbeskrivlig men det handlar om en rent fysisk kraft som tränger långt in i hörselgångarna. Trycket är enormt.

Adrenalin och ett intensivt stresspåslag dröjde sig kvar långt efter att larmet stängts av. Även ett lätt illamående satt i en stund.

Familjen Fagerdal har hittills sluppit påhälsning av tjuvar. Många andra Täbybor har dock drabbats och nya toppnoteringar för inbrott är något av en sommartradition i kommunen. Men det har vänt.

De gångna sommarmånaderna var de lugnaste på flera år, visar statistik från Brottsförebyggande rådet. Från juni fram till och med augusti anmäldes 32 inbrott. Det är en minskning med 54 procent jämfört med i fjol.

Christer Sandström, pressansvarig Roslagspolisen är nöjd med utvecklingen.

– En del av förklaringen är nog att vi haft en riktad insats mot inbrotten i Täby. Det har också gjort att grannar blivit mer vaksamma och benägna att till exempel hålla uppsikt åt varandra, säger han.

Under våren drev Roslagspolisen ett uppmärksammat projekt där civilpoliser patrullerade gatorna. Målet har varit att kunna vara snabbt på plats och i bästa fall ta tjuvarna på bar gärning.

162941.jpg

Vattenjet på tillfällig sjö

När regnet översvämmade området kring Mälarvägen var det lättare att ta sig fram med båt än bil.

Något som Järfällakillarna Stavros Theodoridis och Hugo Bergman tog fasta på. De sjösatte sin egenbyggda så kallade vattenjet som tar sig fram genom att en vattenstråle skjuter fordonet framåt, i den ”sjö” som bildats vid OKQ8-macken på Datavägen.

– Jag såg på Facebook att det var översvämmat och fick då idén. Vi trodde att det inte skulle vara tillräckligt djupt, men det gick lättare än planerat, säger Stavros Theodoridis.

Flera förbipasserande filmade båtfärden och den fick stor spridning på sociala medier.

162322.jpg

Katja trivs bäst bland molnen

Stridspilotsdrömmarna från tonåren kom av sig. Nu har
Katja Saranen hittat sin plats bland molnen – som Sveriges 
enda kvinnliga ­flygklubbs­ordförande.
”Att flyga är beroendeframkallande.”

En skrikröd stopp-skylt möter besökarna vid Swedish Ultraflyers flygfält i Kungsängen.

Flygplanen som dunsar ner på den lilla gräsplätten väger 275 kilo – lika mycket som en älgko – och klubben vill undvika kollisioner.

– Än så länge har vi klarat oss, säger Katja ­Saranen.

Hon sätter foten på vingen och glider ner i förarstolen. Leendet fyller hela flygplanet när motorn brummar i gång.

– Jag har alltid varit fascinerad av saker som kan flyga. Som liten satt jag på köksgolvet och byggde helikoptrar och flygplan i kartong.

Hon lossar bromsen och kontrollerar bränsletanken. Snart ska vi upp på 1 100 fot.

Det lilla tvåsitsplanet ger inte plats för mycket mer än våra hopknycklade kroppar. Maxvikten för en ultralätt WT-9 Dynamic är 450 kilo, så tungviktare lämnas kvar på marken.

Katja Saranen visar spaken som utlöser flyg­planets fallskärm. Om något skulle gå snett uppe 
i luften singlar vi och flygplanet ned i vinden.

– Förhoppningsvis på en vacker åker.

I flera år närde Katja Saranen drömmar om att bli stridspilot. Men pojkvännen i högstadiet ogillade idén och hos studievägledaren fick hon höra att piloter var ”män med god kondition och högt IQ”.

– Det är något jag ångrar än i dag, att jag inte åkte iväg på flygvapnets sommarkurs för ungdomar. Jag lärde mig att man inte ska låta sig hindras när man vill göra något.

Hon ”tjatade hål i huvudet” på maken i flera år. När hon fyllde 25 år köpte han en provlektion till henne i födelsedagspresent och efter en tur i en helikopter i Nya Zeeland några år senare var hon fast.

– Jag hade aldrig känt något liknande. Så fort jag kom ner på marken ville jag upp igen. Så känner jag fortfarande. Det är beroendeframkallande, säger Katja Saranen.

Hon gör en u-sväng på landningsbanan. Några knubbiga moln reser sig över skogen. Men Katja Saranen lugnar oss – hon ger sig aldrig upp i oväder.

– Att flyga är ungefär som att rida. Flygplanet får liv genom vindarna och det gäller att ta befälet. Man vet aldrig vilket humör vindarna är på och ibland spelar de spratt med en. Jag gillar det, att få vara befälhavaren.

När hon blev medlem i flygklubben Swedish Ultra­flyers 2005 kallades hon ”köksmaja” och fick frågor om vilka gardiner hon skulle inreda flyghytten med. Nu är hon Sveriges enda kvinnliga flygklubbsordförande.

De plumpa kommentarerna har hon skakat av sig.

– Det är en otroligt kvinnovänlig miljö och hobby. Jag har aldrig känt mig motarbetad i klubben, snarare tvärtom, säger hon.

Hon beskriver sig som diplomat snarare än agitator. Under flera år som företagare i mansdominerade branscher har hon lärt sig att hitta egna vägar fram till förhandlingsborden.

– Det ligger något i det, att vi tjejer måste vara dubbelt så bra på allt vi gör. Jag har alltid behövt kämpa lite hårdare än männen för att få igenom mina idéer.

I dag är hon en av tre kvinnor i klubben, som har sammanlagt 160 medlemmar. Klubben är inte unik på det sättet. Enligt Statistiska centralbyrån utgjordes Sveriges samlade pilottrupp av 93 procent män under 2011.

I år hoppas klubben på att locka fler kvinnliga piloter – och redan i höst har en handfull kvinnor visat intresse för teorikursen.

– Det är konstigt att det är så få tjejer som flyger. Jag tror att det delvis grundar sig i avsaknaden av kvinnliga förebilder. Förhoppningsvis kan vi hjälpa till att jämna ut det, säger Katja Saranen.

I Kungliga Svenska Aeroklubben, KSAK, har man gjort flera försök att locka kvinnor till flygklubbarna. I dag utgör de knappt fem procent av alla medlemmar.

– Det har funnits en misstro mot kvinnliga piloter. I Sverige var man till exempel sen med att välkomna kvinnor inom flygvapnet. Vi skulle önska att de var många fler, gärna 50 procent, säger Rolf Björkman, ordförande.

Utanför Adelsö guppar en ensam färja. Under sommaren är vattenytan alldeles spräcklig av båtar, berättar Katja Saranen.

Vi går ner på 500 fot och glider sakta ned mot landningsbanan. Plötsligt står vi återigen med fötterna i gräset. Katja slänger av sig hörlurarna.

– Visst vill man bara upp igen?


FAKTA

Gillade att storhandla

Namn: Katja Saranen.

Ålder: 38 år.

Bor: Bålsta.

Familj: Gift med Henrik Saranen, barnen Elma, 5 år, och Herman, 3.

Sysselsättning: VD och ägare i en svetsmekanisk verkstad som verkar inom livsmedelsbranschen.

Kuriosa: ”Jag minns att jag som liten gillade att månadshandla i Kungsängen med mamma på B&W, förmodligen på grund av att vi alltid fikade där.”

FAKTA

Startade med att bygga ett flygplan

Swedish Ultraflyers grundades 1984 sedan tio vänner hade fått en idé. Tillsammans köpte de en byggsats till ett flygplan för 110 000 kronor och började skruva.

Lokalerna, som låg i ett garage i Upplands Väsby, blev så småningom för trånga och klubben flyttade till Frölunda flygfält utanför Kungsängen.

I dag består klubben av 160 medlemmar och man har fyra ultralätta flygplan.

Klubben är en av cirka tio i Stockholms­området.

157928.jpg

Följ med på bäversafari

De lever i par, de hjälps åt med barnen och de gillar att bygga hus. Precis som vi människor.
Inte konstigt att bävrarna blivit så populära att det numera ordnas bäversafari på många platser. Mitt i hängde med en kväll.

Vi står vid Albysjön, den bästa bäverlokalen 
i hela Stockholm enligt Peter Bergqvist.

Han är advokat från Tyresö, tillika bäverspecialist, och har sin elmotorförsedda eka uppdragen i vattenbrynet.

– Om bävern hade ett paradis skulle det vara här, ­säger Peter Bergqvist och förklarar:

– På vintern fryser sjön sällan helt och hållet och på somrarna finns här gott om smaskiga näckroskolonier och aspträd.

Bävrarnas huvudsakliga föda de varma månaderna är nämligen näckrosornas rötter, bark, färska skott, blad och örter. På vintern fyller de stora gnagarna ­magarna med insamlad bark från egna förråd.

Peter Bergqvist har följt bävrarnas tillväxt i sjö­systemen söder om Stockholm ända sedan de började ­etablera sig i slutet av 1990-talet. I mer än tio år har han lett bäversafari till fots i Naturskyddsföreningen Tyresös regi.

Den här ljusa sommarkvällen ska vi försöka få en skymt av gnagarna i deras rätta element – vatten. Hans tysta elmotor tar oss förbi strandkanter där trädtopparna får ett andra liv i den spegelblanka ytan. Den friska luften, fågelkvittret och några kvällsbadande barns avlägsna tjut hörs. Längre ut väntar bävrarnas hyddor och stränder där deras väg till nya gnagmöjligheter på land lämnat tydliga spår i form av stigar.

Och sannolikheten att lyckas få se bävrar är stor, enligt Peter Bergqvist.

– De kan ju ha väldigt regelbundna vanor. Två tanter som brukade ta en kaffestund på en klippa vid halvtiotiden på kvällen fick alltid se samma bäver när den kom dit för att äta.

Att se bävrar äta är som att titta på Långben och Musse på julafton, enligt Peter Bergqvist. De stora gnagarna håller i roten med händerna – de klarar ett pincettgrepp – och så gnager de effektivt åt samma håll.

– Man väntar bara på plingljudet, säger han och skrattar.

Stilla passerar vi några hyddor, varav en är ett riktigt skrytbygge med tätt flätade grenar. Förra året var den garanterat bebodd av ett par.

Men bor det någon där just nu?

Få färska kvistar får oss att söka oss vidare till en vik där de nötta bäverstigarna gör strandkanten randig.

Och där, långt fram, ser vi vår första stora gnagare. Effektivt plöjer den sin väg genom det mörka vattnet med svansen som styråra och de simhudsförsedda bakfötterna som paddlar. Försiktigt glider vi närmare – dyker den, väntar en ståtlig syn, lovar Peter Bergqvist.

– Då slår den först med svansen, som för att varna, viskar han.

Och det är precis det som sker. I en kaskad av vatten försvinner bävern ner i djupet. För att få se mer av det eleganta vattendjuret lämnar vi platsen en stund, för att sedan åter närma oss. Snart förstår vi att vi hittat ett äkta par och vi ser dem putsa varandra på land, innan de åter dyker ner för en simtur.

Känslan av vildmark – mitt i Stockholm är påtaglig.

På frågan varför Peter Bergqvist tycker så mycket om bävrar, svarar han att det är enkelt.

– De påminner om människan. De lever i par, men till skillnad från oss är det bara döden som skiljer dem åt. Deras hyddor är som hus och hanen deltar i barnens uppfostran. Även deras år är som vårt med hårt arbete under våren, sommaren och hösten. På vintern går de in i en lågaktiv period. Det är snarare svårt att inte gilla bävern.

Rent genetiskt är det, enligt Peter Bergqvist, lite överraskande ekorren som är bäverns närmaste släkting. Lika kvick som ekorren är på land – lika smidig är nämligen bävern i vattnet. En bäver på land däremot, är ingen munter syn, tycker han.

– När man älskar bävrar så mycket som jag är det inte roligt att se. De är extremt klumpiga och sårbara på marken. Men i vattnet är de perfekt anpassade och kan alltid fly.

Naturturism, eller ekoturism som det också kallas, har exploderat i Sverige, särskilt i landets mellersta delar de senaste 20 åren. Då handlar det om vargspaning, björnskådning, olika typer av fågelskådning, men också älg- säl- och bäversafari som både svenska och utländska turister betalar olika företag för att följa med på. Det berättar Per Jiborn, generalsekreterare på Svenska Ekoturismföreningen.

I Stockholmsområdet finns det i dag ett par företag som för omkring 600 kronor säljer guidade safariturer med skogens konung älgen som största attraktion. Samtidigt erbjuder också ideella organisationer som Naturskyddsföreningen och Friluftsfrämjandet olika typer av naturupplevelser, allt från fågelskådning till bäversafari. Även bildningsförbund som ABF har liknande utflykter på sin agenda.

Björn Hasselgren som leder en bäversafari för Friluftsfrämjandet Haninge i september ser ett ökat intresse.

– De här lite tuffare utflykterna lockar folk från hela Stockholm. Det är ju inte så lätt att på egen hand ta sig ut på sjön och veta var till exempel bävrar finns, säger han.

Peter Bergqvist tror dock att den som vill upptäcka bäver på nära håll i Stockholmområdet egentligen skulle kunna följa strandkanten vid vilken sjö som helst tidigt på morgonen eller sent på kvällen.

För att veta om man är bävern på spåret är det egentligen bara att ha uttrycket ”flitig som en bäver” 
i huvudet, menar han. En stor fördämning är det mest ­uppenbara tecknet, men även hyddor med tätt flätade grenar och kvistar vid strandkanten vittnar om någon som gillar att jobba.

Bävrarnas gnagmärken på träd och grenar ser ut som om någon farit fram med en hyvel. Det sekret, eller gäll, som de använder för att markera revir kan skapa spegelblanka ytor på både vatten och land. Även stigar ner i vattnet är tydliga tecken på bäver.

– Håller man sig bara på avstånd och använder ­kikare, kan det bli en fin upplevelse, säger han.


FAKTA

Europas största gnagare

I slutet av 1800-talet ledde jakt på bävergäll, bäverns sekret, och djurets mjuka underpäls till att den utrotades i Sverige. På 1920- talet planterades den åter in och har nu spridit sig i större delen av landet.

Den senaste uppskattningen av antalet bävrar i Sverige gjordes 2005. Då skattade Sveriges lantbruks universitet (SLU) stammen till cirka 130 000 exemplar.

Bävrar parar sig i februari och barnen – upp till fyra stycken – föds i maj. När paret fått sin tredje kull brukar det stöta bort barnen i den första. De förväntas då hitta ett nytt hem.

Den yngsta kullen vårdas av mamman och den äldre kullen lärs upp i dammbyggnad och trädfällning av ­pappan.

Under vintern håller sig bävrarna i sina hyddor med kortare simturer till det närbelägna matförrådet.

Bävrar har setts leva i saltvatten, men behöver ­sötvatten att dricka och för att tvätta sig.

Bävrar får jagas från oktober till mitten av maj, eller efter särskilt tillstånd.

Källa: Jägareförbundet, Naturhistoriska riksmuseet, Wikipedia

161637.jpg

Så ser Brottby ut från ovan

Drönarfilmen som visar Brottby från ovan fångade klick i sociala medier.
– Jag har bott i Brottby hela mitt liv men tidigare bara sett det från marken, säger Danny Barkowski, som tagit drönarfilmen.

Kameran glider stadigt fram över väg 268 från Karby och vidare mot Brottby. Landskapet runtomkring är klätt i sensommarskrud. Fälten är moget gula och växtligheten är mörkgrön.

Det ser litet mindre ut än vad det känns på marken och det är mycket åkrar, lite glesbyggd, konstaterar Danny Barkowski som tagit filmen med sin drönare som han nyligen köpt.

Han lade upp den cirka tre minuter långa filmen, där flygfilmningen ackompanjeras av en lokal raplåt om Brottby av bandet Brottby builders på en lokal facebookgrupp. På en kort stund fick den över 80 ”likes” och många positiva kommentarer. ”Vad fint vi har det”, skriver en av tittarna.

Kameran glider vidare från Karby och vidare till Brottby och E18, pulsådern in mot Täby och Stockholm. Nära vägen slingrar sig Husaån fram som en blank svart orm. När man åker på vägen syns inte ån så ofta. Dessutom får man upp ögonen för att avståndet i trakten är längre än det känns på marken, tycker Danny Barkowski, som själv har vuxit upp trakten.

– Jag har bott här i hela mitt liv men inte sett det från ovan. Med drönaren var det mest själva flygningen som intresserade mig. Det är kul att åka över ställen man bara varit på på marken och se hur det ser ut ovanifrån, säger han.

En drönare liknar en liten radiostyrd helikopter utrustad med kamera. Intresset för drönare bland privatpersoner har exploderat. Plötsligt kan vem som helst få en bra flygfilmsutrustning för några tusenlappar.

Butikskedjan Hobbex berättar till exempel om en försäljningsökning på 500 procent sedan förra året.

Men det stora intresset har skapat problem med vad man får göra och inte göra med sin drönare. Att filma någons ägor kan till exempel vara ett brott. Dessutom riskerar drönarna att störa flygtrafik. Nära flygplatser, ovanför fängelser och kärnkraftverk är ställen där det inte är tillåtet att flyga med drönare.

Det krävs ett tillstånd från Transportstyrelsen för att flyga drönare för kommersiellt bruk.


FAKTA

Måste alltid vara inom synhåll

Luftfartyget får inte manövreras på ett så vårdslöst eller hänsynslöst sätt att andras liv eller egendom utsätts för fara.

Luftfartyget måste alltid vara väl inom synhåll för föraren.

Flygning inom synhåll i kontrollerat luftrum kräver tillstånd från flygrafikledningen.

Läs mer om reglerna på: www.transportstyrelsen.se/sv/luftfart/Luftfartyg-och-luftvardighet/Obemannade-luftfartyg-UAS

161967.jpg

Se filmen från regnovädret

Helgens skyfall har skapat översvämningar på flera håll i Stockholm. Mälarvägen i Järfälla fick stängas av på söndagen.

Ett femtiotal från räddningstjänsten ryckte på söndagen ut till översvämmade bostadsområden i bland annat Upplands Väsby, Järfälla, Sollentuna och Upplands bro.

– Det är vattenfyllda källare, hyreshus och vägar lite överallt i de norra kommunerna, säger Roger Magnusson, operativ chef vid Räddningscentralen.

Mälarvägen i Järfälla fick stängas av på grund av det kraftiga regnet, enligt Räddningscentralen i Stockholms län.

– Mälarvägen kommer att stängas av, man kommer att titta över dagvattenbrunnarna, säger Roger Magnusson, operativ chef vid Räddningscentralen.

Enligt Magnusson behöver Mälarvägen framöver göras om för att undvika liknande stora vattensamlingar vid kraftiga regn.

Det fanns inga inrapporterade skador på söndagseftermiddagen.

– Vi gör inga skadeåtgärder som det ser ut nu, det är inga kända skador, säger Roger Magnusson.

159026.jpg

Ny färja ökar risk för olyckor

Linfärjan till Kastellet i Vaxholm är ett steg närmare verklighet. Denna vecka påbörjas nämligen bygget av färjelägena. Samtidigt har en hemligstämplad riskanalys blivit offentlig – som visar på stor risk för att båtar krockar med färjan i det hårdtrafikerade sundet.
Men de ansvariga vägrar att kommentera olycksriskerna.

Solen glittrar i vattnet framför Kastellet.

Här, i sundet, passerar hundratals båtar i timmen på sommaren. Nu är tanken att anlägga en linfärja till Kastellet, för att locka dit ännu fler besökare.

Men linfärjan kan innebära en fara för alla de båtar som försöker passera sundet när färjan är i gång. Linfärjan styrs nämligen av vajrar, som inte syns under vattenytan.

Därmed är det stor risk att förbipasserande båtar krockar med vajrarna, och att passagerare skadas. Detta enligt den riskrapport som nyss blivit offentlig, efter en dom i Kammarrätten.

–  Det här är vansinne. Det är som att anlägga ett övergångsställe på en motorväg, säger Peter Wikström, som driver båtmacken i sundet.

Förra helgen organiserade han så att ett par personer räknade de båtar som passerade sundet. I lördags, den 15:e augusti, räknades det till 320 båtar i timmen i snitt. Totalt 2550 båtar passerade under de åtta timmar som gruppen räknade.

– Sundet är smalt och det kommer att ske allvarliga olyckor här, incidenter inträffar redan, säger Peter Wikström.

Han och Lars Olsson, som kör taxibåtar till Kastellet i dag, står på kajen där arbetet med att anlägga det nya färjeläget till lin­färjan påbörjas denna vecka.

Ingen av dem ser behovet av en så stor linfärja. Färjan, som ska ta 130 passagerare, är tänkt att avgå varje kvart. Det är oftare än taxibåtarna, som går var 20:e minut på sommaren och tar 96 passagerare.

–  Linfärjan är onödigt stor. Jag har sällan mer än 40 passagerare i timmen, säger Lars Olsson.

Det är Vaxholms stad, Färje­rederiet och Statens fastighetsverk som ansvarar för linfärjan. Ingen av dem vill kommentera de risker som lyfts fram i konsultrapporten.

I stället väntar de på ny, justerad riskanalys som ska komma i slutet av augusti, när bygget av det nya färjeläget alltså redan påbörjats.

Vad som är fel i nuvarande risk­rapport vill varken Lars Lind-
gren (M), kommunalråd i Vaxholm, eller Anders Werner, rederi­chef på Färjerederiet, svara på.

–  Jag förstår inte kritiken. Färjan är eldriven, det är framtidens modell. Vi vill ha en fast förbindelse till Kastellet för att kunna utveckla ön och ta dit ännu fler passagerare. Nu har vi valt att förtydliga innehållet i den nya rapporten, säger Lars Lindgren.

I konsultrapporten föreslås flera riskreducerande åtgärder, som att låta linfärjan gå mindre ofta, information till förbipasserande båtar och omledning av trafiken. Matthias von Schlieben, fastighetschef på Statens fastighetsverk, tror att olika sådana åtgärder kommer att lyckas.

– Det tror jag. Det handlar om att bemöta riskerna med relevanta åtgärder som exempelvis skyltar och på andra sätt påvisa att linfärjan går där. Antal resenärer på linfärjan får framtiden utvisa, men den är en vital funktion i den fortsatta utvecklingen av Kastellet som besöksmål och kontorsarbetsplats, säger han.


FAKTA

Domstol gjorde rapport offentlig

Linfärjan har kantats av förseningar och kritik mot de upphandlingar som gjorts.

Riskanalysen som blev klar i maj kom efter påtryckningar från flera myndigheter.

Riskanalysen hemligstämplades av Färjerederiet men offentliggjordes av Kammarrätten.

Färjan ska vara i drift nästa år, efter samråd med Sjöfartsverket och Transportstyrelsen.

Transportstyrelsen har tidigare förordat en frigående färja framför en linfärja, för att minska olycksrisken.

158889.jpg

Skadefri Axel siktar högt

Förra säsongen förstördes av skador och slut­ade med ett missat VM. Nu laddar Saltsjöbadens slalomkung Axel Bäck för att ta sig tillbaka till världstoppen.
– Jag vill upp och fajtas om de högsta placeringarna, säger han.

Utomhus är det en strålande varm och solig sensommardag. Men inne i Bosöns testlaboratorium förbereds det för fullt inför vintersäsongen. Herrarna i det alpina landslaget har samlats för att testas i kondition och styrka. En som är mest nöjd med sina kroppsvärden är Axel Bäck.

– Det såg bra ut. Det gick bra på de punkterna som jag ville förbättra från förra året. Jag har haft strul med knäet men har fått tillbaka styrkan i det, säger 27-åringen som kanske är mer laddad än någonsin inför en alpin säsong.

I januari grenslade han en port under en träning i österrikiska Kitzbühel och vred till sitt vänstra knä så illa att han slet av det inre ledbandet. Följden blev ett missat VM i Colorado, en förstörd säsong och fyra månaders frånvaro från skidåkning. Trots det anser Axel Bäck att han hade tur i oturen.

– Det här var bättre än om korsbandet gått av. Då hade jag kunnat vara borta i upp till åtta månader. Jag kom lindrigt undan.

Knäskadan kom i en period då Axel Bäcks karriär var på uppgång. Under säsongen nådde han som bäst en femteplacering i världscupen innan olyckan var framme.

Nu är han hel och frisk igen, och tanken är att han till vintern ska vara tillbaka på samma nivå som tidigare.

– Jag tycker att jag åkte väldigt bra i fjol så jag har förväntningar att komma tillbaka dit igen, att få fortsätta där jag avslutade. Jag var femma i Åre, sexa i Madonna i Italien, och sexa i Zagreb i Kroatien. Det var tre riktigt bra placeringar som jag inte hade haft på väldigt länge.

– Men det är väldigt hård konkurrens där uppe och det är många som kan vinna en tävling, säger Axel Bäck.

Än är det lite för tidigt att sätta upp mål och peka på vad som är godkända placeringar. Världscupen drar inte i gång förrän i november och innan dess väntar ett späckat schema av förberedelser. I helgen samlades landslaget i italienska Stelvio för att komma i gång med utförsåkningen. Därefter väntar ett månadslångt träningsläger i Argentina som varar fram till mitten av oktober.

Säsongen 2015/2016 saknar stora mästerskap men världscupen är drivkraft nog för Axel Bäck.

– Det ska bli jättekul att komma i gång. Det är världscupen jag satsar på och eftersom det blev en så hattig säsong förra året räcker det som motivation för att man ska tagga till, säger han.

Du låg tia i världscupen när du skadade dig i vintras – hur högt upp kan du hamna i världscupen i år?

– Topp 15 vill jag absolut vara och jag vill också upp och fajtas om de högsta placeringarna. Det gäller att ta ett steg i taget, då 
kan det gå jäkligt fort, säger Axel Bäck.


FAKTA

Deltagit i två OS – körde ur i båda

Namn: Axel Bäck.

Ålder: 27.

Född: Bryssel, Belgien.

Bor: Saltsjöbaden.

Klubb: Saltsjöbadens SLK.

Alpin gren: Slalom.

Mästerskap: OS i Vancouver 2010 (åkte ur), VM i Garmisch-Partenkirchen 2011 (elva), OS 
i Sotji 2014 (åkte ur).

Placeringar: (i totala slalomcupen) 29:e 2013, 24:e 2012, 14:e 2011, 19:e 2010.

Källa: www.sok.se

157698.jpg

Svamp är mer än kantareller

Nu är skogen full av guld för svampälskare.
Men svamp är mer än bara kantareller. Svampexperten Rut Folke tipsar om kremlor, riskor och soppar i olika färger och former.

– De flesta plockar bara kantareller, kanske någon karljohan och svart trumpetsvamp. Men det finns faktiskt runt hundra svampar som anses som bra matsvampar i Sverige och ett tjugotal av de är bra nybörjarsvampar, säger Rut.

Hon är utbildad svampkonsulent och lär andra att se skillnaden mellan matsvamp, giftsvamp och förväxlingssvamp.

Hon använder inte bara ögonen utan klämmer, känner, luktar och lyssnar på svampen. Vid kanten av en stig i Gömmarskogen i Huddinge hittar hon en liten svamp som hon bryter av på mitten.

– Hörde ni? Det var pepparknäppet, så låter det när man bryter en pepparsopp, säger hon och kastar bort soppen som smakar så starkt av peppar att den anses oätlig.

En riska känner man igen på att det kommer vätska när man bryter den, på en sopp kan man dra loss långa skivor från foten och trycker man på en kremla så smulas den sönder, berättar Rut.

Hon poängterar att man bara ska äta svampar som man med säkerhet vet är ätliga.

– Vi vet inte hur många som förgiftas av svamp eftersom mörkertalet är stort, men det är ovanligt med allvarliga förgiftningar. Ofta beror det på att man hanterar svampen fel.

– Man kanske lägger den i en plastpåse som ligger i bilen en stund och då blir det snabbt bakterietillväxt eftersom svamp är ett känsligt livsmedel, säger Rut.

Själv har hon en luftig korg att lägga sina svampfynd i. Och hon har alltid med sig kniv och borste för att rensa svampen i skogen. Hon plockar upp en tegelsopp, med en hatt som är lik en halvtorr mandarin.

– Strävsoppar är bra nybörjarsvampar. Soppar har ett rörlager under hatten som ser ut som skumgummi och i princip alla soppar är ogiftiga, även om de inte alla är goda, säger Rut.

Hon borstar bort jorden, delar på svampen och skär bort rörlagret eftersom det är där som nästan alla insekter lägger sina ägg. Sedan knallar hon vidare i skogen och gör inte många av­vikare från stigen.

– Man kan mycket väl hålla sig på en motionsstig om man är orolig att gå vilse. Man behöver inte gå långt för att hitta svamp i Stockholm, vi har jättemycket bra svampskog, säger Rut.

En bra skog är enligt Rut en blandskog, med både löv och barrträd, där det finns en stor variation av svampar. Skogen ska helst vara gles så att mycket ljus når marken.

En skicklig svampletare kan också lära sig vilka svampar som jobbar i symbios med olika träd och på så vis veta var det är bra att leta. Men skogens guld, kantarellerna, behöver man inte vara expert för att nosa upp.

– Kantareller kan man hitta precis överallt, tallhedar, granskog, lövskog eller på gräsmattan. Det gäller bara att träna upp svamp­ögonen, säger Rut.


FAKTA

Lägg svampen i en korg

Använd korg, aldrig plastpåse.

Lämna de minsta och de största svamparna – de små behöver växa till sig och i de stora kan det bo insekter.

Ta hand om svampen direkt efter plockning. Finrensa och skär i mindre bitar, låt svampens fukt koka in, tillsätt fett – smör, grädde eller olivolja och krydda med salt. Om du ska spara svampen till senare ska du inte tillsätta fett. Vill du torka svampen och inte har en särskild svamptork kan du använda ett myggnät.

Undvik vita svampar med vita skivor och bruna svampar med bruna skivor – då slipper du de giftigaste svamparna.

157791.jpg

Han löser kuben med en hand

Han är flink med fingrarna. Gunnar Krig tävlade nyligen i VM i Rubiks kub i Brasilien.
Även flickvännen har fångats av hans hobby.

Det rasslar när Gunnar Krigs fingrar snabbt jobbar sig runt kuben. Cirka 14 sekunder senare sätter han ner den – och sidorna är enfärgade.

– Det som lockar är att man aldrig blir fullärd. Det finns alltid olika aspekter att jobba på, säger han.

Rubiks kub kom in i hans liv år 2002, då hans bror hade fått fasterns gamla kub. Bara några år senare började Gunnar Krig att tävla, och sedan dess har han vunnit SM flera gånger. Nu är han tillbaka hemma i Haninge efter att ha tävlat i VM i Brasilien.

– Jag kom på 18:e plats vid enhandslösningen. Jag är hyfsat nöjd men hade hoppats på bättre placering. Jag blir ganska nervös vid tävlingar och då går det sämre.

Vid VM tävlar man i flera olika kategorier, som med båda händer eller bara den ena. I en annan gren tävlar deltagarna med ögonbindel, där 21 kuber ska memoreras innan en bindel sätts för ögonen. Gunnar Krig har lyckats lösa sju på en timme.

Cirka 420 personer tävlade i VM. Åldrarna varierade, men de flesta var mellan 15 och 20 år. Gunnar Krig börjar bli en av de äldre vid tävlingarna med sina 31 år.

– Världsmästaren kom från Australien, han är 19 år och har vunnit flera år i rad. Men där var också en sexåring som löste kuben på cirka 9 sekunder.

Även flickvännen Sara Kantare var med på resan till Brasilien och tävlade – och kom på plats 393.

– Jag är helt och hållet en nybörjare. Men jag var ju tvungen att börja med kuben – jag bor med Gunnar och det rasslar hela tiden en kub i hans händer!

Det som lockar henne med kuben är att alla främst tävlar mot sig själva.

– Det var helt fantastiskt nördigt i Brasilien. Tänk ett helt hotell med folk där alla satt i lobbyn och vände och vred på sina kuber. Och pratade om olika lösningar, säger Sara Kantare.

Som en Fet dubbel-Sune. Eller Niklas, Bruno, Sara – de är alla namn på lösningar, uppkallade efter sina upphovsmän. Även Gunnar Krig har en egen metod för en pocket kub.

– Att sitta med kuben är både avkoppling och tidsfördriv. Men jag har också träningspass, jag vill hela tiden bli bättre.

Nu ska han arrangera SM till hösten och här hoppas han på en bättre placering.

– I Sverige är jag bland de topp fem när det gäller tvåhandslösning. Enhandslösningen kan jag fortfarande vinna. Det känns ok.

157495.jpg

Så firade Hildor och Hadar sin halvårsdag

Sengångartvillingarna som övergavs vid födseln har blivit stora.
Halvårsdagen firades med mat och lek i trädgrenarna. Och så lite sömn förstås.

Sengångarbröderna, två av sju i sin art i hela Europa firade sin halvårsdag med mycket mat och lite motion på Skansen.

Sedan födseln har de flaskmatats av personalen då de övergavs av sin mamma.

Sengångare, som sover 22 timmar per dygn, lever sina liv i slow motion. När de är som mest i gasen klättrar de gärna omkring lite på en gren.

156488.jpg

Daniels robot fixar gräsmattan

Med 2 000 kvadratmeter tomt och ett brinnande ointresse för gräsklippning hade Värmdöbon Daniel Petrini ett problem.
Med en rullstol, en torktumlare och barnens gamla leksaker byggde han en robotgräsklippare – som dessutom kan skotta snö.

– Det här är en bra grej! säger 39-åriga Daniel Petrini.

Lika många timmar som hans familj suttit i tv-soffan har han spenderat i pysselverkstan nere i källaren. Där har han, ingenjör som han är, gnuggat geniknölarna i jakten på den perfekta apparaten som skulle lösa problemet med att ständigt behöva sköta trädgården som villaägare.

Nu har timmarna nere i underjorden gett avkastning.

Med hjälp av en gammal rullstol, en trasig torktumlare, en gräsklipparmotor och barnens avlagda leksaker har Daniel Petrini byggt en radiostyrd trädgårdsrobot som både kan klippa gräset, skotta snö och lyfta bort trädgårdsavfall.

– Jag tycker att det är så fruktansvärt tråkigt att klippa gräset, men jag tycker om att hålla på med teknik. Dessutom var jag lite uttråkad och hade tid, så en kväll kom jag på det, säger Daniel Petrini.

Han lade ut en film på den färdiga robotgräsklipparen, som fick 2 700 visningar det första dygnet.

Också hemma på gatan har den blivit en snackis.

– Varje gång jag rullar ut den kommer granngubbarna fram, säger han.

Inspirationen får Daniel från, vad han kallar det, sina nördprogram. Ett av dem är robot wars, som går ut på att hemmagjorda och radiostyrda robotar tävlar mot varandra.

– Sedan finns det tekniksidor på nätet som man kan hänga på också. Där kollar jag om jag stöter på problem, säger han.

Det finns ju redan självgående gräsklippare. Varför köper du inte en sådan?

– Själva grejen är ju att få pyssla och lösa problem själv. Köper man så är det inte lika roligt, säger Daniel Petrini.

Nästa projekt är redan uttänkt och ska ta itu med något ännu tråkigare än gräsklippning.

– Jag tror att det ska bli en robotdammsugare.


FAKTA

Fler fiffigahemmabyggen

• En barnvagn för 15 000 kronor var inget som lockade en kvinna på Lilla Essingen – som i  stället byggde sin egen.

• En man i Kista installerade sin egen väderstation på taket, som han nu levererar data till SMHI från.

• I Botkyrka har en man byggt en katamaran. Båtbygget tog honom 26 år.

148880.jpg

Här går det att flyga utan vingar

Du som drömmer om att flyga fritt som en fågel men inte vågar hoppa fallskärm är bönhörd. En gammal silo i Bromma har byggts om till en vindtunnel där fyra jättefläktar får dig att lyfta.

– Carlos sa att jag inte skulle äta lunch innan.

Carlos och Ulrika är fotografer på Lokaltidningen Mitt i, men för dagen även testpiloter. I ett svagt ögonblick gick de med på att flyga fritt i en nybyggd vindtunnel.

Bodyflight i Bromma är först i Sverige med att erbjuda simulerade fallskärmshopp och känslan av att falla fritt. I en flygkammare, eller vindtunnel, lyfter man från marken och kan flyga så högt som kammaren medger, vilket är 22 meter. Nedre delen består av glas, så det går utmärkt att stå utanför och se vad som händer.

– Det känns lite pirrigt. Jag vet ju inte riktigt vad som ska hända, säger Ulrika som dragit på sig en flygaroverall. Hjälm, skyddsglasögon och öronproppar ingår också i utrustningen.

Fyra gigantiska fläktar, var och en tre meter i diameter och placerade längst ner i silon, drar igång. Instruktören Karl Rogers följer med Ulrika in i kammaren.

Ulrika har fått rådet att le och vara avslappnad. Då håller man tydligen balansen bättre. Och visst ler hon, fast stelt. Kinderna fladdrar i vinddraget, och Ulrika håller den rätta positionen för att luftturen ska bli lyckad.

Man ska ha hakan uppe och se rakt framåt. Dessutom ligga på magen, svanka, hålla upp armarna, och spreta med fingrarna.

Efter att under några minuter ha åkt som en jojo upp och ner och visat viss talang för luftakrobatik är Ulrikas flygtur över.

– Det var jätteroligt och jag skulle gärna göra om det. Men det var jobbigare än jag trodde.

Bodyflight vänder sig till alla. Företaget som driver vindtunneln har fått in många bokningar, inte minst från fallskärmsklubbar från hela landet.

– Att träna i en sådan här vindtunnel är väldigt utvecklande för fallskärmshoppare, säger Martin Dahl som är en av grundarna och själv aktiv hoppare.

Fallskärmshoppning kan förutom rena äventyret också vara en sport där man tävlar i grenar som formation, precision och friflygning. Svenska Fallskärmsförbundet är anslutet till RF.

Utomlands finns gott om tävlingar i simulerad hoppning, alltså i vindtunnlar lika den i Bromma. Och i den nyöppnade vindtunneln ska man också arrangera tävlingar inom den närmaste framtiden.

– Det kommer att påminna om tävlingar med fallskärm, säger Martin Dahl. Friflygning och luftakrobatik fungerar bra. Men här kan vi bara vara fyra tävlande samtidigt inne i vindtunneln, så formationsbyggena blir mindre.

Instruktören Karl Rogers, som är engelsman, har själv tävlat internationellt. Han visar vad ett proffs kan utföra i en vindtunnel. Hastigheten på fläktarna ökar och det blåser hårt inne i silon. Karl flyger till synes obehindrad upp och ner i hela silon, gör konster med huvudet ner, och upphäver helt enkelt gravitationen.

– It was a piece of cake, säger Karl när han kommer ut igen.

Jättelätt, alltså. Fast för en vanlig dödlig flygpionjär räcker det nog bra med känslan av att kunna flyga och falla fritt.


FAKTA

Ikaros en symbol för flygdrömmar

Människan har alltid fantiserat och drömt om att kunna flyga.

I den grekiska mytologin finns Ikaros som flög för nära solen. Hans vingar var ihopsatta av vax som smälte av solvärmen, och Ikaros störtade i havet och drunknade.

På 1400-talet skissade Leonardo da Vinci på olika flygapparater.

1783 i Paris gjordes den första ballongflygningen med en människa i korgen.

1903 lyckades Wilbur Wright med den första motordrivna flygningen. Planet flög 30 meter.

FAKTA

Fall fritt i 300 kilometer i timmen

Bodyflight i Bromma är Sveriges första vindtunnel där man kan simulera fallskärmshoppning.

Man flyger på en luftstråle i en glaskammare som simulerar fartvinden. Hela kroppen används som roder, och det känns som att falla fritt.

Vindtunneln drivs av fyra gigantiska fläktar. Dessa skapar ett luftflöde som kan nå hastigheter upp till 300 kilometer i timmen.

Vindkammaren är en ombyggd silo med höjden 22 meter vilken gör den till världens högsta i sitt slag.

Källa: BODYFLIGHT

145577.jpg

Gör falafel – på riktigt

Friterade kikärtsbollar med slät hummus och picklad majrova, ett hembakt bröd, lite tahini-sås och en masserad rödkål. Nidal och Jenny delar med sig av sitt falafelrecept – och ingen ska bli besviken.

Jenny Hedström, 32, växte upp vid Södra station. Då visste hon inte att hennes framtida kärlek Nidal Kersh 31, levde parallellt tre kvarter bort. 25 år senare korsades deras vägar på ett fik i Pub-gallerian där de båda jobbade.

Sedan var de två ett.

Paret flyttade ihop på Slipgatan i Hornstull. Startade ett kafé tillsammans på Hornsgatan och efter framtidskris och ”vad-ska-vi-göra-med-våra-liv”-dilemman satte de upp falafel på menyn för första gången i juli förra året. Det blev en succé.

– Vi hade varit och köpt två små stekpannor på Ikea, säger Jenny.

– Det var för att vi inte riktigt vågade satsa, säger Nidal.

Men folket kom. Falaflar beställdes. Lokalen renoverades och idén fick ett namn – Falafelbaren.

I dag har de sju anställda, men Jenny och Nidal äter inte falafel hemma.

– Vi lever på pasta, säger Nidal.

Inte förrän vi kommer på besök och tvingar ur dem deras hemligheter.

– Man måste mala kikärtorna, det går inte att använda burkärtor för de är redan kokta, säger Nidal.

Han har sitt ursprung i Mellanöstern och vet hur en riktig falafel ska både göras och smaka.

Jenny rör runt i bunken med kikärtor som legat i blöt över natten.

De håller på och målar om köket. En roller ligger intill en nymålad vit vägg. En skranglig avokadoplanta har fått följa med och står nu i vardagsrumsfönstret.

Nidal mixar en hummus.

– Det ska alltid vara kokta ärtor till den, säger han.

Kokar man själv tar det mellan 45 minuter och en timme.

Hummusen ska ha samma konsistens som betong. Citron ska i och vatten, vitlök och tahini.

– Det här är frukostmat i Mellanöstern, säger han.

05.00 öppnar frukostställena och då serveras mynta-te, bröd och hummus på fiken.

I ett durkslag med skivad rödkål och salt pressar Jenny ner sina händer.

– Kålen blir mjukare, tappar vätska och blir mindre besk, säger hon och kramar hårt.

Vartefter hon kramar ändra kålen färg från lilavit till djupt purpur. Hon slår på en deciliter ättika och låter kålen marinera. Bitterheten är som bortblåst och kålen blir ett fint tillbehör till falafeln.

Själv drömmer jag mig till Marais i Paris. Där i ett hål i väggen på L’as du fallafel, serveras den bästa falafeln – och kanske en av de mest kända – i Europa.

I dag får den konkurrens.


FAKTA

Jenny och Nidals falafel

Ingredienser (4–6 portioner):

500 gram torkade kikärter blötlagda minst åtta timmar i rikligt med vatten

1/2–1 gul lök, grovhackad

2–3 vitlöksklyftor

1 liten knippe färsk ­koriander

2 blad ramslök

Några blad färsk libbsticka

1–2 msk mald spiskummin

1 msk lantbuljong

1 tsk salt

Gör så här:

1. Skölj kikärterna. Kör allt utom spiskummin, salt och buljong genom köttkvarn med en fin malskiva. Tillsätt kryddorna och blanda noggrant (gärna med händerna). Låt smeten vila i minst 30 minuter. Tillsätt lite mer vatten om smeten är smulig, den ska vara klibbig men inte vattnig. Smaka av med salt och eventuellt mer spiskummin.

2. Hetta upp minst 5 centi­meter rapsolja till cirka 180° C i en hög stekpanna, wok eller vid kastrull. Provfritera en falafel som du formar med två sopp­skedar eller ett falafel­verktyg. Falafeln ska ­genast börja fräsa och inte sjunka till botten.

3. Fritera bollarna i cirka en och en halv ­minut tills de är gyllene runt om och frasiga på ytan. Låt dem rinna av i en sil eller på hushållspapper.

FAKTA

Hummus

1 burk konserverade kikärter

1 dl tahini

2 msk färsk citronjuice

1–2 tsk salt

3–4 vitlöksklyftor

1. Sila kikärterna.

2. Värm dem i vatten en stund om de kommer ­direkt från kylskåpet.

3. Kör allt utom tahinin i matberedare eller mixer, tillsätt lite vatten om det blir för stabbigt.

4. Tillsätt tahini och mixa hummusen slät.

FAKTA

Snabbsyrad rödkål

500 gram rödkål (ca 1/2 litet huvud)

1 dl ättika eller vinäger

salt

Gör så här:

1. Strimla rödkålen fint. Lägg i durkslag, strö över salt och knåda in saltet i rödkålen tills den släpper färg och blir mjuk.

2. Skölj noga och låt rinna av.

3. Häll över ättika och låt stå en stund och marinera.

FAKTA

Tahinisås

2 dl tahini (sesampasta utan skal)

Cirka 2 dl iskallt vatten

2 msk färsk citronjuice

1 tsk salt

Gör så här:

1. Mixa allt i mixer, blender eller matberedare (spara lite av vattnet) tills tahinin blir vit och krämig.

2. Späd med mer vatten om såsen blir för tjock.

FAKTA

Arabisk sallad

1 tärnad gurka

5-7 tärnade tomater

Finhackad persilja eller färsk mynta

1/2 gul finhackad lök

Blanda alla ingredienser i en skål.

FAKTA

Pitabröd

Ingredienser (10-12 bröd):

1/2 dl surdeg (kan uteslutas)

1 tsk jäst (lite mer om du bakar utan surdeg)

4 dl vatten

2 tsk salt

cirka 10 dl vetemjöl

Gör så här:

1. Rör ut jästen i saltet, tillsätt surdegen och vatten.

2. Blanda i nästan allt mjöl, arbeta degen smidig (kan vara lite kladdig men inte för lös).

3. Låt degen jäsa under bakduk i kyl över natten.

4. Ta ut degen och knåda den smidig, forma 10-12 bullar. Lägg bakduk över om du inte ska baka av dem genast (gör heller inget om de får jäsa en halvtimme till).

5. Kavla ut rundlar ca 15 cm i diameter, baka av helst på pizzasten eller på uppvärmd plåt i 250°C ugn tills de sväller upp och får lite färg. Det tar cirka 5-7 minuter.

6. Låt svalna lite innan du skär upp i sidan.

FAKTA

Hit går du om du inte vill laga själv

• Falafelbaren, Hornsgatan 39.

• Palmyra kebab, Årstavägen 57 Årsta.

• Izmir Kebab, Hötorgshallen.

• Falafelkungen, Sveavägen 71.

• Folkets kebab, Hornsgatan 92 och Folkungagatan 63.

147838.jpg

Bävern stannar i stan – se filmen

Den kommer inte att stanna, sa experter för tre år sedan när bävern kom till Kungsholmen. Nu finns bävrar runt hela stadsdelen – och de blir mindre och mindre rädda för människor.

Ylva Birgersdotter gick en morgonpromenad längst Norr Mälarstrand när hon såg något som rörde sig bland stenarna vid vattnet.

– Det var några andra som hade stannat så jag tittade vad som hände. Jag var på kanske två-tre meters avstånd. Bävern krafsade runt lite bland grenarna.

Snart ansåg djuret att det räckte med showandet och dök tillbaka ner i vattnet. Då hade Ylva hunnit fånga den på en film.

– Jag försökte vara försiktig för jag har hört att de är jättskygga, men när den simmade iväg flydde den inte utan tog det väldigt lugnt, berättar hon.

Ylva Birgersdotter är inte den enda som både sett och lyckats fota bävrar vid Norr Mälarstrand den senaste tiden. När Lokaltidningen Mitt i:s reporter promenerar längs strandbrynet syns också tydliga spår efter djuret: Trädgrenar med färska bitmärken som ligger skvalpandes i vattnet.

Våren 2012 skrev Mitt i för första gången om att bävern flyttat till Kungsholmen. Då syntes dess spår oftast vid Karlbergskanalen. ”En tillfällig gäst” slog experterna fast. Men bävern ville annat och har sedan dess gnagt sig fram längst båda Essingeöarna och nu alltså också vid Norr Mälarstrand.

– Bävern har ökat väldigt mycket det senaste decenniet. Nu finns det bäver här och var, även i centrala stan, säger Didrik Vanhoenacker, jourhavande biolog vid Naturhistoriska riksmuseet.

Mitti.se rapporterade för några veckor sedan om hur en bäver bitit en förbipasserande man i benet vid en busshållplats i Tyresö. Men Didrik Vanhornacken tycker inte att man behöver vara orolig för Kungsholmsbävrarna – om man visar dem respekt.

– Normalt ger sig bävrar inte på människor, men man ska inte tränga sig på djur. En bäver kommer inte joggandes efter dig, men kan bita om den känner sig trängd, säger han.

Tidigare har staden haft stora kostnader för bäverns framfart genom återställande av nergnagda träd. Men den senaste tiden har gnagandet inte orsakat några större problem, enligt Bo Höglund, parkingenjör på Kungsholmen.

Det har tidigare diskuterats om det är dags att skjuta av bävrar eftersom stammen ökat kraftig. Men det är inte aktuellt, enligt viltvårdare Tommy Tuvunger.

– Jag tycker personligen att det är trevligt med bävrar om de inte orsakar problem, säger han.


FAKTA

En gång utrotad

Bävern kan bli en meter lång och väga 20 kilo.

Bävern utrotades helt i slutet av 1800-talet men planterades in igen under 1900-talet.

Sedan dess har populationen ökat stadigt och i dag finns över 100 000 bävrar i Sverige.

Källa: Naturhistoriska riksmuseet.

145780.jpg

Mats Rådberg – produktiv countrykung

Mats Rådberg är countrystjärnan och arkitekten med hjärtat i hemorten Vallentuna.
Han har gjort sig känd genom listettor som ”Peta in en pinne i brasan” och känner sig lika hemma vid ritbordet som på countryscenen i Nashville.

Med 35 skivor tillsammans med bandet Rankarna kan Mats Rådberg med fog kallas för Sveriges mest produktiva countryartist.

– Jag gillar att se saker bli färdiga, säger han och kisar mot vårsolen vid Vallentunasjöns strand.

Han har med sig sitt gamla gitarrfodral som hängt med land och rike runt sedan 1970- talet. Med det har han varit både i Texas och i countryns huvudstad Nashville.

– När vi spelade i Texas på 80-talet tyckte de att vi var både exotiska och genuina, säger han.

På skivomslag från den tiden poserar Mats Rådberg i vit cowboyhatt och rutig skjorta. Hur country som helst.

Nu är framtoningen en annan. 
I mörkblå distingerad rock ber han att få smita undan och ringa ett jobbsamtal. Under hela sin countrykarriär har han nämligen haft jobbet som arkitekt vid sidan av.

– 1975 och 1976 hade vi totalt sex ettor på svensktoppen. Då funderade jag på ett sabbatsår, säger han.

Så blev det inte.

Och Mats Rådberg är glad över att ha haft tillgång till båda världarna. Visst har det varit tufft, berättar han och frun Inger har fått ta mycket när vardagen skulle gå ihop under småbarnsåren på 1980-talet.

– Jag kom hem från jobbet och klev in i turnébussen.

För den bredare allmänheten är Mats Rådberg kanske allra mest känd för 80-talshitten ”Peta in en pinne i brasan”. Den satiriska slagdängan om mannen som sitter och jäser framför brasan, ber frun hämta öl och revbensspjäll, lappa jeans och gå ner i vikt. Och sedan har han inte någon aning om varför hon vill lämna honom.

Men hans relation till countryn går djupare och bredare. Han började gräva i äldre bluegrassmusik redan som ung.

– Countryns rötter är egentligen härifrån. Tysk, skandinavisk och irländsk musiktradition möttes hos nybyggarna i USA och smälte ihop, säger han.

En musiker kan inte bara titta i backspegeln och Mats Rådberg gillar att se framåt. Countryvågen som gått över landet med band som First Aid Kit och tv-program som ”Jills veranda”, där svenska musiker tolkade country på sitt sätt i Nashville gillar han också.

– De borrade i musiken, det blev ett bra program.

Att vara öppen för ny musik och influenser från oväntade håll gör bara musik roligare och bättre, tycker han.

– Musik är egentligen mer gränsöverskridande än man tror. God musik avslöjar sig alltid, överallt och i vilken skepnad som helst. Det är starka melodier jag letar efter, säger han.

Vilken är din egen starkasta ­melodi?

– Den väntar vi fortfarande på men den kommer. Snart går jag i pension, då ska jag sitta i lugn och ro och tota ihop låtar.


FAKTA

Har gett ut 35 skivor

Namn: Mats Rådberg.

Ålder: 66.

Bor: Vallentuna sedan 1972.

Familj: Frun Inger och tre vuxna barn.

Diskografi: Har gett ut 35 skivor med bandet Rankarna. Gav förra året ut skivan ”Nashville”, den första på 12 år.

146254.jpg

”Pungkrossaren” är ingen lek

På Livgardets hinder­bana i Kungsängen utbildas blivande soldater i uthållighet, spänst och mental styrka.
Men hur tufft är det, egentligen?
Lokaltidningen Mitt i testade – och återvände hem med nyvunnen ödmjukhet.

– Sträck på ryggen!

Major Jonas Höglund springer tätt bakom mig. Jag anstränger mig för att inte avslöja hur utmattad jag är. Det är långt kvar till mål och jag skymtar den fruktade ”pungkrossaren” i ögonvrån.

Jag stannar till vid ett träd för några sekunders återhämtning. Flåsar. Han ska inte få knäcka mig.

Det är hit de kommer, de drygt 200 som varje år väljer att genomföra den grundläggande militärutbildningen (GMU).

Under 90 dagar lär de sig hantera vapen, resa tält och genomlida timslånga pass i blöt skog. Frivilligt.

Enligt major Jonas Höglund utgör den fysiska träningen bara en liten del av utbildningen.

– Den mentala biten är mycket viktigare. Det handlar om att genomföra hindren med vetskapen om att du är i en potentiell konfliktzon. Du ska ena sekunden vara beredd på att möta en skolklass, för att i nästa sekund möta motståndaren, säger han.

Nästa hinder. En ranglig träplanka leder upp till ett ännu rangligare trähus. För den våghalsige finns ett hål i golvet ned till bottenvåningen. Jag tar stegen.

Krånglar mig genom en kolsvart tunnel. Gödseldoft. Ut, ut, ut.

Innan jag slussades ut i skogen hänvisades jag till Livgardets förråd, en flera hundra kvadratmeter stor byggnad fylld med kängor, väskor, underkläder och Ak 5:or.

Mina strumpor byttes ut mot dubbla raggsockor. Den gröna overallen skaver.

– Om det här hade varit på riktigt hade du tagit av dig alla dina civila kläder. När du går in i GMU är tanken att du ska leva tre månader i grönt. Ditt civila yttre lämnar du i dörren, säger Jonas Höglund.

Han minns när han själv gick igenom portarna för första gången.

– Jag var nervös. Då hade jag inte en tanke på att stanna inom militären. Jag skulle göra värnplikt, och sedan var det bra med det.

Nu har han arbetat 15 år inom Försvarsmakten.

– Många undrar varför jag gör det här. Jag är expert på att leda en grupp att i värsta fall hantera motståndaren med dödligt våld, men hur tar jag med mig det i mitt ­övriga liv? Jag är övertygad om att jag har nytta av det i mitt privatliv. Att reflektera över döden gör att man reflekterar över livet.

Funderar ni kring existentiella 
frågor i jobbet?

– Inte direkt, men vi måste hela tiden förhålla oss till döden.

Jag förstår precis vad han menar. I nästa sekund kastar jag mig ned för en två meter hög trävägg.


FAKTA

Livgardet har 1 700 anställda

Livgardet innefattar bland annat Försvarsmusiken, Hemvärnet, Livbataljonen, Militärpoliskompaniet, 
13:e Säkerhetsbataljonen och 7:e bataljonen.

Disponerar ett område på 6 376 hektar i Kungsängen.

Har mer än 1 700 anställda och över 3 000 som arbetar inom hemvärnet.

Cirka 7 procent av de anställda är kvinnor.

Ingångslönen för soldater och gruppbefäl ligger runt 20 000 kronor.

Källa: Försvarsmakten

145169.jpg

Pierre hoppas få tredubbelt betalt

Villapriserna fortsätter att stiga på Lidingö.
Pierre Leander totalförvandlade sin villa och tredubblade värdet, hoppas han. Lyxhuset blev snabbt mest klickat på Hemnet.

Pierre Leander öppnar dörrarna till sitt lyxrenoverade hem i Högberga. Han visar biosalongen, poolen och bastun med utsikt över Stockholms inlopp.

En frukostflinga på köksgolvet vittnar om att det bor en pappa och två döttrar i det annars så välpolerade huset. I vardagsrummet hänger ett porträtt av Pierres flickvän, artisten Lena Philipsson.

Modellen och entreprenören Pierre Leander köpte huset för ett och ett halvt år sedan, för drygt 7,5 miljoner kronor. I dag ligger tiorumsvillan ute till försäljning för 22,5 miljoner – tre gånger så mycket.

– Jag betalade i princip bara för tomten för det gamla huset var så skruttigt. Jag vill inte berätta hur mycket jag har lagt ner på renoveringen men det är många miljoner, säger Pierre.

Första veckan huset låg ute till försäljning på Hemnet blev huset det mest klickade. Annat var det när Pierre köpte det. Det hade legat ute till försäljning i månader.

– Det var nästan inget gjort med huset sedan 1968. Men jag fick komma upp på vinden och såg havsutsikten genom ett litet fönster. Då förstod jag att här finns potential att göra något häftigt.

Han hade en plan: att bygga ut huset på höjden för att få del av utsikten. Innan han köpte huset försäkrade han sig om att det var möjligt. Efter nio månaders renovering har det gamla tegelhuset fått en ny fasad och en ny övervåning på 85 kvadrat. Utsikten från det lilla vindsfönstret kan nu ses genom stora panoramafönster.

Allt är inte riktigt klart, men huset ligger redan ute till försäljning. Pierre Leander köpte huset i investeringssyfte men vill inte kalla det för spekulation.

– När jag köpte huset var det för att ha någonstans att bo efter en separation och jag ville samtidigt ha ett projekt att sysselsätta mig med. Men saker förändras i livet, jag har träffat en ny flickvän och det har såklart påverkat mitt ­beslut att sälja, säger han.

Pierre är ingen nybörjare när det gäller renovering. Intresset tog fart för tio år sedan när han renoverade badrummet i sin lägenhet i stan. Efter det köpte han loss vinden och lät bygga en vindsvåning. Det slutade med att han byggde flera vindsvåningar på 400 kvadrat åt bostadsrättsföreningen.

– Jag ville ha något att göra mellan modelljobben. Då kunde jag ingenting om renovering men nu skulle jag aldrig kunna tänka mig att flytta in i ett nytt hus.

Han tänker inte köpa någon ny bostad förrän villan är såld. Men klart är att han ska flytta närmare flickvännen Lena Philipsson på Östermalm.

På frågan om de ska flytta ihop ger han ett lurigt leende och ett ”vet inte” till svar. Först ska han ta sig an nästa projekt – att bygga vindsfönster i Lenas lägenhet.

Villan på Säterstigen har lyxrenoverats och ökat i värde med nära 15 miljoner kronor. Men även mindre renoveringar kan löna sig inför en försäljning, enligt öns mäklare. Att måla väggarna och fixa golven är inte så dyrt och ger ett bättre helhetsintryck inför en försäljning.

När det gäller mer kostsamma renoveringar, som kök och badrum, är det däremot inte säkert att man får igen pengarna, enligt de mäklare som Mitt i Lidingö tidning pratat med.

– Det ska se fräscht ut när man säljer. Man behöver inte renovera ett helt badrum men man kan göra punktinsatser. En vit vägg blir rätt ful efter ett tag och den kan man gott och väl måla om, säger Tina Stening på Svensk fastighetsförmedling.

Utbudet av bostäder är rekordlågt och det är svårt att göra riktiga klipp.

– Vi har otroligt många kunder på varje bostad så det finns inte utrymme att göra den där extra goda affären på ett renoveringsobjekt. Är det gott skick tror jag hellre att publiken betalar lite mer i stället för att göra det själv, säger Lars Nilsson på Skandiamäklarna.

Patrik Lickfett på Era Mats Holmgren fastighetsbyrå säljer ett hus i Askrike som han valt att marknadsföra som renoveringsobjekt. Här har tiden stått stilla sedan 70-talet, enligt bostadsannonsen.

– Många gånger när man renoverat något tipptopp så river köparna ändå köket på en gång för att det inte var så de ville ha det. Här får man skapa något själv, men det är klart att man måste hitta en intresserad själ, det är inte för alla att renovera ett hus, säger Patrik Lickfett på Era.


FAKTA

Götavägen dyrast hittills

Snittpriset för en villa på Lidingö var 9,6 miljoner kronor. mars 2014-mars 2015. Året innan kostade snittvillan 8,4 miljoner.

Dyraste försäljningarna i år:

Götavägen 22 miljoner.

Laxvägen 21,5 miljoner.

Mölnavägen 19 miljoner.

Läroverksvägen 14,25 miljoner.

Ekstigen 14,1 miljoner.

Källa: Värderingsdata, Lantmäteriet

Smultronställen ute i rabatterna

Smultronställen ute i rabatterna

Röda tusenskönor och vita förgätmigej. Det är några av de blommor som ska fylla stadens urnor.
På fredagen var det invigning av stadens planteringar.

Våren är här och på sina håll börjar det både knoppas och blommas lite här och var.

På fredagen var det dags för ytterligare ett vårtecken; Stockholms stads invigning av sommarplanteringarna, en händelse som i år tog plats i Skärholmens centrum.

För att se årets blomsterprakt, klicka på filmen ovan.